Jag är mitt uppe i skrivandet av min artikelserie om fallskärmshoppning.
Det finns mycket som jag vill få med och jag har fått lagt bokskrivandet åt sidan för ett tag. Den finns ju kvar där och jag vet att detta ger mig mycket inspiration både som skribent och som människa.
Jag hittade helt rätt person att intervjua om fallskärmshoppningen och jag fick följa med en söndag när de skulle hoppa på sin hemmaklubb i Nyköping.
Jag anlände vid lunch, solen strålade och det var en perfekt vårdag. Det fanns mycket spänning i luften och stämningen var på topp. Alla var där av samma orsak och alla log.
Killen som jag skulle intervjua var näst på tur att hoppa och jag slog mig ner och observerade allt som hände. Då detta är helt ny mark för mig så visste jag inte alls vad som skulle ske.
När hopparna syntes på himlen och var på väg ner mot flygfältet fattade jag kameran och var redo att fota. Bilderna blev riktigt bra och jag kände mig nöjd.
Jag fick se när nya elever gjorde sin första hopp och jag fick min intervju. Det som hände sedan är för mig fortfarande overkligt. I bland får man utmaningar i livet som man inte kan tacka nej till.
- Vill du testa???
Kanske var det för att jag sprang runt där och frågade alla hur det kändes att hoppa. Enligt alla jag frågade så behövde man uppleva det själv för att förstå.
Jag sa alltid när jag var yngre att detta var en av mina drömmar. Nu stod jag där och kunde få den drömmen uppfylld. Vad jag svarade??!!
JA JA JA
Genast blev jag nervös, nu skulle jag verkligen göra detta.
Jag blev presenterad för tandempiloten som skulle ta med mig på en resa som jag aldrig kommer att glömma. Jag blev försedd med en sele och vi gick mot flygplanet. Vi tog plats på golvet och flygplanet rullade ut mot startbanan. Huvudet var helt tomt.
Vi kom upp till den tänkta höjden och tandempiloten frågade mig om jag var nervös. Då var jag inte nervös men jag lovar att när luckan öppnades och det var dags att hoppa ut kom nervositeten. Det var VÄLDIGT långt ner till marken. Skulle jag verkligen vara så galen och hoppa ut där.
Mer än så hann jag inte tänka innan jag svävade bland molnen 3000 meter över marken. Jag kände mig så fri och det fanns inga problem i hela världen. Jag såg välden på ett helt nytt sätt och jag var helt lyrisk.
Innan jag visste ordet av så bromsades fallet upp och fallskärmen vecklades ut. Det blev helt tyst och stilla. Tandempiloten förklarade hur man styrde och jag fick prova själv. Vilken häftig känsla. Att sväva helt fritt uppe i himlen och styra runt en fallskärm. Det jag upplevde då kommer jag aldrig att glömma. Det var en upplevelse som kommer att finnas med mig resten av mitt liv.
Jag ville aldrig att stunden skulle ta slut. Men allt har ett slut. Efteråt kände jag bara en ofantligt stor lycka av att verkligen ha gjort det. Adrenalinkicken var total och jag insåg då att det inte kunde beskrivas med ord. Orden räcker helt enkelt inte till. Där och då skulle jag ha klarat av vad som helst. Jag kände mig så stark och levande.
Jag kommer alltid att vara tacksam och djupt imponerad av den människa som tog mig med på det äventyret. Han förändrade mitt liv. Från att nästan ha tappat livslusten i början av året så var jag hög på livet. Ruset finns fortfarande kvar och jag kan äntligen leva. Jag kan njuta mer av livet.
Blundar jag så kan jag fortfarande känna hur det känns att falla fritt i 200 km/h. Så häftigt.
Skulle jag få chansen skulle jag göra det om och om igen. Finns inget bättre än att känna sig fri. Bättre terapi finns inte.
Nu ska jag bara försöka sammanställa min upplevelse på Sveriges mysigaste fallskärmsklubb och det är inte lätt kan jag lova. Själv befinner jag mig fortfarande svävandes bland molnen med ett stort leende på läpparna. Undrar om jag någonsin kommer att landa.
