Längtar hem

Jag har varit bortrest i Värmland under helgen.

Mina hemtrakter, där jag är född och uppväxt.

Det har varit återträff med mina barn som har varit där en vecka utan oss.
Släktkalas för syskonbarn som snart fyller år, planering inför kommande skidresa och goda middagar med mina föräldrar.

Det har varit en trevlig men instensiv helg. Även om jag måste säga att födelsedagskalaset hade mer att önska.
Men jag lovar att det gav mig lite inspiration i mitt skrivande.

Ett stelt kalas där barnen sprang till sina rum och roade sig med sitt. Vi vuxna, människor från två släkter, skulle försöka att ha någon slags socialt umgänge. Men allt kretsade runt samma personer och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag ens pratade med någon annan än min bror.

Men jag fick så mycket att skriva om som jag bara måste få med. Ett socialt experiment när man blandar två släkter, som visserligen känner varandra sedan innan, som ska fika tillsammans och försöka hitta samtalsämnen som intresserar alla. Det gick inte så bra alla gånger vill jag lova.

Själv längtade jag efter att jag skulle få gå hem och fortsätta att skriva. Jag skrev ner en massa stödord på det gamla hederliga viset. Med papper och penna.

Datorn hade jag ju lämnat hemma under helgen. Men papper och penna fungerar lika bra det. Det finns alltid där i handväskan. Utifall att.

Utifall att händer hela tiden just nu. Jag hittar ständigt saker som jag vill få in någonstans. Det finns så mycket att skriva om och jag håller nästan på att spricka.

Nu vill jag hem och fortsätta skriva. Skriva så att orden bara forsar ur mig. Men i dag hinner jag inte och det grämer mig.

Men i morgon, då ska jag skriva hela kvällen. Jag vill skriva hela natten men det går inte.

 Jag får helt enkelt finna mig i att jag har annat jag måste göra i mitt liv. Men jag har tid att vänta. Tankarna finns kvar där i mitt huvud. De bara väntar på att få komma fram. Fram för att präntas ner i form av tusentals ord. Åhhh vad jag längtar.