onsdag 2 mars 2016

Inlevelse när den är som störst

Jag har nu suttit så insjunken i mott romanskrivande den sista veckan. Det känns nästan som att jag är en del av det som händer. Både på gott och ont.

Det finns så mycket känslor i min roman och det finns så många jobbiga saker. Till exempel när jag skrev om misshandeln i boken kunde jag komma på mig själv med att andas väldigt fort. Som om jag vore mitt i händelsernas centrum och i princip var jag ju det. Jag kan fortfarande bli lika uppjagad i dag när jag läser just det kapitlet. Kan nästan känna hur ont det gör att få en knytnäve i magen och tappa andan.

Jag kan nästan känna min egen ångest över allt som händer i livet. Ibland kan jag ha svårt att veta vad som är på riktigt och vad jag har hittat på. Någon skrivande vän som känner igen sig i det?
Inte för att jag går runt i en fantasivärld för jag själv skulle inte vilja befinna mig där huvudpersonen i min bok befinner sig. I ett djupt hål som hon försöker ta sig ur.
Jag är inte där, jag är någon helt annastans i livet.

Jag har fått tipset att försöka ha ett sidoprojekt till detta om jag kör fast men jag har så svårt med det. Jag är så uppe i detta och jag vill bara få ordning på hela historien.
Jag tänkte att jag skulle börja med ett sidoprojekt som handlar om något helt annat men jag har så svårt med det. Det är lättare att skriva om ångest, depression och kärlek. Varför?
Jag har ännu en idé till en roman men den är mer åt kriminal hållet. Med mord, poliser och psykopater. Jag kanske ska ta mig an det ändå. Kanske kan det bli något av den också.

Hur som helst!!!
Även om jag kan leva mig in i de tragiska händelserna som händer i mina skrivprojekt så älskar jag verkligen det här. Jag älskar att befinna mig i händelsernas centrum och skapa händelseförloppet själv. Det är helt underbart. Bara jag vet hur allt ska sluta!!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar